Solitude

Jag är den ende som heter Poncho i hela Sverige.

Stuporhero

Allt är så solklart klockan 4 på natten efter ett antal öl och ett par groggar.
Ja, det var väl egentligen allt jag ville säga just nu.

Nykund Urkund

Förlåt för att jag inte varit mer aktiv här på bloggen den senaste tiden. Men jag har haft både det ena och det andra att tänka på. Ofta har det haft med skolan att göra. Andra tider inte.

Men jag kör ändå med en av mina tydligaste tankar nu på senaste tiden.
När man är glad och lycklig har man inget särskilt att klaga på, det är ju självskrivet. Men det som skiljer den glade, lycklige personen som just kliver av Finlandsfärjan, från mig är väl att jag fortfarande dels har kvar min ungdom och dels har kvar mitt hopp om att någon gång träffa den som man var menad åt.

Sju svåra år

En natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut.

Jag drömde att jag stod vid på en strand och såg en ko hålla på att drunkna lite längre ut i vattnet. Jag ville rädda den men jag kunde inte eftersom den inte såg förvånad ut. Och när jag tittade i mask-affären efter en "förvånad-mask" så var de slut allihop. Så det blev inte till att rädda kon.

Sen när jag kom hem och tittade i frysen så låg där fullt med påsar och förpackningar med bara jättelite kvar i varje. Inte tillräckligt för att det skulle räcka till något. Knappt ens om man la ihop allt.

Jag ser tydliga paralleller mellan dessa drömmar och mitt kärleksliv.

Spekulation

Folk säger att det är dumt att kissa i motvind men att röka i uppförsbacke måste vara något av det mest fruktansvärda som finns.

Dessutom, läser ni Pling-sidan i Metro Göteborg (Västtrafiks sidor)? Häromdan var just den sidan månadens roligaste i alla fall. Det handlade om ett brudpar som ville ha unika bröllopsbilder och eftersom de träffades vid en spårvagnshållplats så tog de dem på och omkring en spårvagn. Det var bara det att på utsidan av spårvagnen fanns det stor och tydlig reklam för en skilsmässoadvokat.
Det tyckte jag var roligt.

Save the last dance for me

eller... Livin' the dream.

Vem Vet Mest-maraton, Fable 2, macka, en framtida pizza. Kanske en film på det. Va? Låter det inte som en underbar söndag?

Och glassen! Icke att förglömma.

Fast tydligen kommer min söndag störas av någon form av motion som mina klasskamrater vill ha med mig på. Orka!

Det snurrar i min skalle

Jag sitter hemma en fredagkväll. Det kryper i skinnet på mig. Inte för att jag just sitter hemma en fredagkväll utan för att jag för första gången på länge inte har 100% koll på allting som flyger runt om mig.
Jag hatar att inte ha kontroll. Jag hatar att inte ens veta varför jag inte har kontroll. Eller så vet jag det men kan inget göra åt saken.
Bläää!
Jag vill slåss!
Och jag har inte ens druckit.

Högspänning

Idag var jag farligt nära att göra bort mig grovt. Stundtals under kvällen dök dessa tankar upp i mitt huvud, säkerligen, tyvärr inte helt oprovocerade.
Kvällen slutade dock på plus, det måste jag säga.

Och ja, jag vet. Jag hatar själv sådana här inlägg som ingen fattar utom författaren. Men ni får fan ta det för jag är berusad just nu.

Stålmannen

Även jag kan ej undvika statens långa arm. Statistiska Centralbyrån vill nu svar på ett antal frågor angående "användandet av alkohol, narkotika och läkemedel i Sverige".

Vanligtvis hade jag slängt en sådan här undersökning rakt i soptunnan men denna gången finns det en liten sak som gör all skillnad.
När man får post från staten envisas de alltid med att skriva ut samtliga namn på mottagaren. Alltså stod det Per Stefan Emrik PONCHO Jonsson på detta brev!
Det är den första utomstående bekräftelsen på att jag verkligen heter Poncho i förnamn. Ja tack! Jag kommer svara på era frågor tills jag dör!!!

Radio Ponchoman

Jag kommer även, antagligen, höras i Sveriges Radios flaggskepp P1 den 24 november där jag läser en liten saga om när Gud skapade smålänningen i programmet Släktband. Lyssna och njut klockan 10.03 måndagen den 24 november alternativt nästföljande tisdag klockan 00.03 eller lördagen den 29 november klockan 12.05. Eller på webben i trettio dagar efter sändningsdagen.

Julkrönika?

Ett styck julkrönika som kommer att sändas i Göteborgs närradio imorgon mellan 14.10 och 15.00. Frekvens 94.9 MHz. www.gnf.nu

Idag slår Liseberg åter upp sina portar och tänder än en gång sin julbelysning och under resten av november kommer julmarknaderna att stå som spön i backen.
Snart drar NK igång sin julskyltning och alldeles i början av december tänder staden Göteborg sitt "ljusstråk".
Det är sex veckor kvar till jul. Det är runt tio grader varmt ute, ungefär, och det regnar oftare än vad det inte gör det. Är det bara jag eller är det fler som tycker att julstämningen har svårt att infinna sig så här halvvägs in i november?
Varför denna hets med att dra igång julstressen redan nu? Har vi inte bara allt att förlora på att överdosera jul?

Jag minns med värme i bröstet barndomens småländska jular. Ni som har sett Barnen i Bullerbyn vet vad jag talar om. När snön låg metertjock redan i slutet av oktober. När man kunde bygga tre meter höga snögubbar utan att det syntes att man tagit något av snön på marken. När man kunde räkna med att det skulle vara konstant fem minus grader i minst tre månader i sträck. När endast Tomten var vaken. När hela familjen samlades runt en öppen eld och drack glögg tillsammans. När barnens ögon tindrade som stjärnor mot julgransljusen. När solen sken obehindrat hela dagen och reflekterade sig oändligt vackert i snökristallerna som hängde tungt från taken och träden.
Det är ljusspel jag saknar och som skulle kunna få mig i julstämning.

Idag har tekniken ersatt naturen. En obönhörlig utveckling som verkar omöjlig att stoppa. Solen och de snötyngda grenarna är idag elektricitet och lampor. Julens grundtanke med att fira jesusbarnets nedkomst har ersatts med att fira julhandelns inkomst. Rapporter om att årets julinköp kommer slå alla tidigare rekord och till och med spränga sextiomiljardersvallen trots en sällan skådad lågkonjunktur droppar in. Det är en utveckling som rimmar illa med paketrimmen om julens budskap om kärlek och gemenskap. I alla fall i min bok.

Jag vill se en återgång till en mer äkta jultradition. En där närhet, värme och genuitet står i främsta rummet. När vi gör saker tillsammans och inte köper oss fria med presenter och annat krims krams. Varför räcker det inte med att få en vedklabb eller en ask bröstsocker längre?
Snälla ni, tänk efter när ni står där bland hyllorna och trängs. Tänk, måste jag göra detta? Duger det inte med att bara vara nära mina kära?
Svaret är antagligen inte så svårt att finna som ni tror.

Sankte Per

Någon som har sett senaste House? Någon som verkligen lyssnade på dialogen? Replikerna var flytande guld denna veckan. Mångbottnade på så många vis. Språket var översållat med allitterationer, ljudhärmningar och ett sällan skådat flyt. Och som göteborgare fick man även sitt för en ordvits väntade alltid runt nästa hörn.
Att skriva så vackert i en serie som handlar om livsfarliga sjukdomar är otroligt och får mig att dra slutsatsen att dialogen till House skrivs i himmelen.

Surdeg

Jag är sjuk. Sjuk som ett as. Värkmästarna inne i huvudet arbetar febrilt med att försöka banka ut smärtbucklorna i skallbenet. Och i blodet måste skurkar fiska fisk med dynamit för det kokar verkligen.
Dessutom tror jag att det är något annat i kroppen som vill mig illa, men det har inte visat sig än. Det smyger runt som en ninja i mörkret och bara väntar på att jag ska släppa garden lite ytterligare.

Ponder

Betänk detta...
Varför gick man över till vredlåset på toalettdörrar när haspen redan fanns? Haspen måste ju vara den ultimata låsanordningen avsett för toalettbruk. Den är en enkel konstruktion, väldigt tydlig.
Jag är helt för återinförandet av haspen på Sveriges samtliga offentliga toaletter.
Hade jag fått hade jag satt upp en hasp på min egen toalettdörr.

Brumbjörnen

Så har USA valt ny president. Alla verkar glada, och inget fel med det, jag är också glad. Men ska man ha så höga förväntningar?
Är ni säkra på att detta var det bästa för Europa? Det är inte jag. Fast jag är ganska säker på att alternativet hade varit värre.

Jag vs. Mina känslor

Jag blir inte hänförd längre. Även om jag rent intellektuellt kan resonera mig fram till hur jag borde reagera på något eller någon tar det dagar, veckor och månader innan kemin eller biologin drar igång på det djupare planet.
Antagligen är det bra för mig. Kanske är det rent av ett tecken på mognad. Men det är ju så evinnerligt tråkigt. Inga fyrkantiga ögon, inga fjärilar i magen, inga nervössvettningar.
Kom igen känslor, hit me! Jag vet ju att ni vill.

Ketchupeffekten

Ni vet vad jag talar om. Ketchupeffekten. Först kommer inget, sedan kommer en jäkla massa. Typiskt.

Barndomsminne

Först. Tack och hej, Mats Rubarth. Du har varit en av de få glimtarna i andra lag än Elfsborg.

Annars går resten av detta inlägget ut till bröderna Karlsson.
Kommer ni ihåg när vi körde leken när vi slängde ut ett av de självlysande huvudena från Spökborgen i ett mörkt rum och den som tog det först vann?
När jag tänker efter är det inte bara en enormt kul lek utan även en enormt farlig lek. Tänk om vi hade planterat våra små skallar i varandra. Då hade ingen gått på fest ikväll.

Ja, tro på det bara

Så gjorde jag det igen. Fylleblogg.
Det verkar vara den enda tiden jag har tid med att blogga. När jag kommer hem från krogen vid fyrasnåret.

Jag har känt mig så väldigt dum den senaste tiden. Kanske har det med att göra att jag den senaste terminen har ökat mitt alkoholintag avsevärt.
När man dricker alkohol dör hjärnceller, det vet väl alla? Men har alla insett att det i och med det påverkar hjärnvolymen? Att hjärnan verkligen blir mindre när man dricker. Det är sant. Tänk på det. Om du kan.

Nu är jag hemma hos syster. Någon sorts soppa och avsked. De ska åka down under i tre månader på tisdag.

Ikväll blir det maskerad. Jag bytte dräkt igår. Jag och Mikael kör nu konceptutklädnad. Djävul/ängel. Men det viktiga sitter i snacket.