Eric Carmen

Jag har sagt och jag säger det igen att det finns två låtar jag kan tänka mig att sjunga om det blir tal om karaoke: If you don't know me by now av Harry Melvin & the Blue Notes och All by my self av Eric Carmen (inte Celine Dion).

Men hur som helst var det inte därför jag började skriva detta inlägget.
Den riktiga anledning var ju att jag har gjort det igen. Ja just det, vunnit på TP. Denna gången tillsammans med Anton och till viss del en trevlig kille som hette Gustav. Men hur som helst tar inte något av det bort något av stoltheten jag känner, tvärtom. Delad glädje är dubbel glädje.
Som vanligt låg min tårta långt efter i inledningen. Samtliga lag hade två pluppar (kan vi hjälpa att alla lag har turen att dra barnfrågorna på pluppchanserna?) innan vi hade en men därefter tog det fart.
Det mest intressanta på kvällen var, naturligtvis, sistafrågan. Vi har kommit in i mitten fyra fem gånger tidigare och laget efter (Micke, Simon och Jonna) har alltid gett oss bruna frågor. (Mest som ett hån antar jag. Bruna frågor är litteraturfrågor och ironin i det hela ligger i att både jag och Anton är litt.vetare.)
Men denna gången kan jag den (trodde jag) - frågan löd ungefär: Vem skrev romanen Den amerikanska flickan? - och jag ställer mig upp och mer eller mindre skriker, nej jag gallskrek, MONIKA FAGERHOLM!
Därefter är allt tyst tillräckligt länge för att Anton ska sluta skämmas för mig och inse att vi kanske har vunnit och då säger han: Nej, du är inte sann!
På det reagerar jag som om vi vunnit. Jag kastar mig över Anton och ligger där antagligen lite för länge för att någon i rummet ska känna sig bekväm med det och efter det tar jag minst två ärevarv runt i Annas lägenhet.
När jag till slut sätter mig ner igen, slutkörd efter allt springande, säger Jonna, som läste frågan: Men jag har ju inte läst svaret än så jag vet inte om det är rätt. Kan du säga svaret en gång till, jag hörde inte?
Just då, i det ögonblicket, sjunker alla mina förhoppningar om att försvara vinsten från förra veckan och jag skäms något fruktansvärt för min reaktion.
I min skamsenhet vägrar jag svara på frågan en gång till utan skickar ett sms till Jonna så att bara hon kan se om det.
Det förlösande blir en nick och ett ja från Jonna. Då springer jag två ärevarv till och skriker obskyra saker från balkongen.
Nu kommer vi ha en stående kväll med TP varje tisdag.
Dock bestämde vi det innan mina utbrott. Nu kanske folk har ändrat sig.